Fredagsmys!

Sitter här hemma och kollar på gamla videosnuttar från det att Ester var liten. Där var det har varit en annorlunda myskväll med tillbaka blickar. Ester på skidor när hon var 5 år och där fanns också bilder på Lova. Det har hänt en hel del med deras skidåkning. Lova åkte mest rakt fram och, Ester körde med en egenhändigt påkommen plogstil. Glada var de i alla fall, inga sura miner utan full fart framåt.

Jag har på senare tid funderat på hur Ester och Lova hängt med på alla sorters träningar under åren. De är faktiskt födda -99 men de har varit med i alla sammanhang ändå. Kanske beror det på att jag är tränare och Ester har inte haft något val när pappa Tony varit i Hemavan. Jag glömmer aldrig när jag hade en träning i backen, för cirka 5 år sedan. Ester var tvungen att haka på till backen, för ingen barnvakt hade anmält sej till oss. Det var dimma ute, och jag höll ett förmanings tal till henne före, under och efter träningen. Jag sa till henne: -Ester du får absolut inte åka i banan, det är till för storbarnen. Mmm, sa Ester -jag förstår mamma! Vad händer, jo ur dimman i branten kommer en röd liten varelse, i halvplog åkande i banan. Jag skriker allt vad jag kan till henne att åka ur, men ingen reaktion. Direkt efter henne kommer Daniel Hägglund fräsande, och håller naturligtvis på att köra över Ester. Han skriker ett antal ord -som ej skall skrivas här- och slår med stavarna i snön. Jag förstår honom, uppe vid starten såg de bara denna lilla snorunge åka förbi utanför banan. De var helt övertygad om att hon ej åkte in bland portarna senare. Det gjorde hon flera gånger tills hon ramlade och ej fick på sej skidorna igen. Då kom Johan Wiberg, som då var halv liten och räddade henne. Han talade också om för Ester, att hon absolut inte fick åka in i banan, och då genast förstod hon allvaret i mina ord. Jag frågade henne senare om hon inte hört mej när jag skrek åt henne. -Joda, men jag trodde att du hejade på mej, som på TV! Att ha henne med sej på träningen var inte så lätt alla gånger men hon älskade att vara där och bara åka runt, runt i liften. Detta är inte lika roligt längre verkar det som, det måste hända något mer än bara att åka. Just detta är ett typiskt problem som jag som tränare stöter på ganska ofta. Det förväntas av mej som tränare, att jag skall göra åkaren, men jag kan bara ge vissa förutsättningar till barnen, så att de kan utvecklas. Denna rundåkning är ett bra sätt för att utvecklas, att åka så mycket skidor det bara går, då händer det saker. Det behöver inte alltid vara en massa käppar i backen och feedback efter varje åk, ingen kan förändra sin åkning på ett eller två åk. Det krävs massor av skidmeter för att det skall sätta sej i ryggmärgen.
Att själv börja fundera på vad som händer under åkningen är också ett bra sätt, att analysera helt enkelt. Vad sa Lisa till mej, hur skall jag lösa detta problem, vad händer om jag kantar skidan och så vidare. Jag kan inte utföra förändring hos någon annan än mej själv, men jag kan hjälpa en åkare på traven.

I morgon blir det jakt igen, jag hoppas att det är rätt älg som visar sej. Vi har bara kalvar kvar att skjuta här hemma i Docksta, det är inte allt för enkelt att tala om detta för hundarna. Det blir skönt att få komma sej ut i skogen en stund, det känns lite bättre när jag sedan lägger mej i soffan framför TV´n. Jag pratade precis med Ulf från Skule personalen och de har haft lite problem med snökanonsystemet. Detta har åtgärdats idag och, om det nu blir tillräckligt kallt, så trycker de på knappen där borta i backen. Hoppas hoppas kylan kommer hit till Docksta inom den närmsta tiden. Jag vill träna hemma i vår superbacke!

See you!
Lisa