Trista november

Tjena mors!

Då har vi lämnat oktober bakom oss och raskt kastat oss in i årets värsta månad, november. Jag hoppas verkligen att det kommer snö snart så att det blir lite ljusare, för nu är det lite väl grått och trist. Tur är väl ändå att vi snart kommer att åka iväg på snöläger i Tärnaby - då får vi kasta oss ner för pisten och ha det trevligt tillsammans. Har ni hört Peter LeMarc´s nya låt - Där blått möter blått - lyssna på den, han sjunger om november som är blek och förbannat skitigt och matt. Han har också tankar om november.
Jag ser fram emot träningen i kväll, det var länge sedan jag kunde vara med. Jag skall se till att Lucas och de andra i Vrålåkarna blir trötta i kväll, Per Inge kan vara lugn. Vi kommer mestadels att spela innebandy men där i mellan kommer jag att lägga in en del styrke övningar, så var på hugget när ni kommer! Jag själv har alldeles nyss kommit hem i från Ö-vik och jag har gjort mitt första träningspass efter förkylningen. Träning och träning, jag var lite mera aktiv än sängliggande. Det är inte klokt hur musklerna har legat av sej under denna förkylning. Jag kan bara konstatera att nu är det bara att bita i det sura äpplet, och köra på från början igen. Kul är det inte att inse att jag får plocka bort 10 kg från skivstången, men snart är jag på topp igen. Jag har gott om tid att komma i form, jag har ingen dead line som till exempel Anja p och gänget.
Det är nu dags att börja använda slalompjäxorna framför TV´n, bra att vänja fötterna vid dessa tortyrredskap. Alla vet vi hur det brukar kännas i fötterna de första dagarna i backen. Då är det bättre att påbörja härdandet här hemma i soffan, allt för att det skall bli så många åk som möjligt, när vi väl kommer till backen. När jag fick mina första plastpjäxor så blev jag förmanad att inte gå i dessa som jag hade gjort med mina läderkängor. Jag fick absolut inte gå häl-tå gång för då skulle dessa San Marco pjäxor bli runda under. När jag väl hade fått mej ett par riktiga plastpjuck så vågade jag inget annat än att gå "platt" mot marken med dessa fantastiska skor. Snacka om töntig gång, men expertis hade sagt att så här skulle det vara. Tur att utvecklingen har gått lite framåt i alla fall, för hur skall det se ut om vi alla går inne på parketten med så kallad platt-gång. Nu när jag skriver detta så inser jag att tiden har rusat iväg, jag har alltså levt ganska länge ändå. Jag menar när jag nu kan sitta här och beskriva mitt första möte med ett par plast pjäxor, det som är så självklart i dagens läge. Huvva, jag stoppar huvudet i sanden och tror fortfarande att jag är 22 år!
Per Inge och jag hoppas verkligen att så många barn som möjlig kan följa med till Tärnaby. Där kommer vi att nöta grunderna inför kommande säsong. Så när väl vi får snö här hemma kan vi kasta oss in i port åkandet så snart som möjligt. Sedan är det så otroligt bra för gruppen att åka i väg tillsammans, vi kommer varandra mycket närmare. Nu när alla barn inte är i från Docksta så är det ett ypperligt tillfälle att lära känna varandra, plus att vi får göra annat roligt med denna grupp än att träna. För det kommer att bli en hel del bus på denna resa - var så säker!

Helgen som varit har förflutit utan norrmän, däremot så har jag haft att göra med skåningar. Det var snö uppe i Srotuman så vi åkte ut varje morgon för att kolla av spår efter vägarna. Skåningarna de kastade sej iväg för att spåra, väl tillbaka i jaktkojan så rapporterade de om 2 färska älgspår. Dessa spår visade sej senare komma ifrån en ekorre som hoppat i snön. De gav sej inte det var minsann älgspår och inget annat. Då vi sedan samlades runt detta spår, så ser vi hur spåret kommer fram under en gran. Till dags dato så har jag aldrig sett en sådan liten älg, som kan krypa under en gran och sedan skutta i väg i ett rakt spår. Skåningarnas ansikten blev långa så vi till sist kunde övertyga dem om att de faktiskt hade tagit fel på just dessa spår. Nästa dag så var de skärpta till tusen, nu skulle ingen kunna göra narr utav dem. Vi sköt en älg efter Pixi och när vi då samlades runt denna älg så kommer en av sörlänningarna och pekar på hundspåret och säger:- Här syns det att älgen är skadad, han har gått tätt mellan klövarna! Hmm, sade jag och funderade med honom om han inte kunde tänka sej att det var hunden som sprungit där? Ja det är inte lätt alla gånger att se vad som gått i snön, men i vinter så kommer vi att kunna se vart Skule´s åkare har åkt. Det kommer att vara 2 spår i snön och absolut inga sladdmärken efter dessa spår.

See you!
Lisa