Vilka träningar!

Jag vill bara kort summera veckans fantastiska träningar. Vi har kunnat genomföra två mycket bra träningskvällar här hemma i Skule och det känns som att det var på tiden.

Gårdagens träning var en intressant historia. Det var dags för tidtagning och alla var super taggade inför denna kväll. Andreas var som vanligt där tidigt och riggade utrustningen nere i målområdet och Clas fixade med startgrinden. nu visade det sig att tidtagningssystemet inte ville vara med på noterna under kvällen. Startgrinden fungerade ej och målfoto cellerna var lite ur form - detta gjorde att Andreas blev en aningens stressad. Efter cirka en halvtimmas strul kom Andreas ut ur klubbstugan och ropade: -Lisa, har vi någon dunk med vatten någonstans? Jag anade då en viss frustration hos honom och jag fårstår också detta. Hade det varit jag som suttit där inne med en dator som ej ville vara med på tidtagning så skulle nog alla fula ord som finns i svenskan ha haglat ur min mun. Hur som helst så tränade vi ändå, Hopp och lek-gruppen var den som höll uppe deltagar antalet, vi var 9 stycken barn på träningen. Ester var ensam från Rövargänget och hon tyckte att det var roligt att få träna med sina kompisar från Docksta. Småttingarna har utvecklats enormt under denna vinter, de bara kastar sig utför backen. Kul att se dem tillsammans, de åker hela tiden i samlad trupp, åker en i ett hopp åker alla andra efter.

Kvällens storslalom träning har varit lyckad, alla var som vanligt på hugget men jag tycker nog att en extra skärpa infann sig hos åkarna ikväll. Hopp och lek var med ikväll igen och de har inga som helst problem med att hänga med på de "storas" träningar, tvärtom de är där de hör hemma. Clas och Ulrika har gjort ett fantastiskt arbete med dessa barn! jag hoppas inte ni föräldrar tar illa upp när jag påpekar att en del utav utrustningen gör att era barn inte kan utvecklas vidare. Det jag tänker på främst är pjäxornas utseende, hur är de vinklade och hur sitter de på foten. Vi tränare pratar ofta om att vi skall stå mitt på foten och gärna lite fram på tårna. Att vi vill att barnen skall trycka fram knäna osv, detta är omöjligt om pjäxan inte har rätt form. Många barn pjäxor är alldeles för raka eller ändå värre om de lutar lite bakåt, då är det mycket svårt att åka på rätt sätt. Tänk er själva om ni skall åka skridskor och skridskon lutar lite bakåt, så drattar ni på ändan direkt. Nu ramlar inte barnen på grund utav att skidorna är längre än en skridsko men det är samma känsla vi skall ha under foten. Att kunna stå mitt i pjäxan/skridskon med lätt böjda knän framåt. Med framåt menas att knät skall vara ovanför tårna, det är där vi har bäst balans. Invecklat kan det tyckas men tänk efter hur ni själva står i pjäxan/skridskon så är det rätt logiskt. Nu börjar jag likna Ylva Nowén, en massa surr som jag knappt själv förstår;)

Nu är det snart dags för påsklov för de flesta. Jag har ingen koll på Perra längre, han flyger och far över allt. Just nu ligger han väl i Hemavan med ett allt för solbränt ansikte. Hur han kommer att göra under lovet med träningar vet jag inte i skrivande stund, men det är bara att hålla koll på hemsidan, som vanligt. Ester kommer att åka till Sundsvall för tävling i dagarna två. Jag hoppas att det blir kortare dagar än i fjol, då var det hysteriskt dryg tävling i Sundsvall. Start klockan 8.00 med besiktning och prisutdelningen startade 20.00, då var inte fröken Jacobsson speciellt uppåt ska ni veta. Nu är det nya tag som gäller och Ester ser fram i mot dessa tävlingar, då det kommer åkare ifrån flera andra distrikt än vad det brukar göra på våra vanliga tävlingar här hemma i Ångermanland. Förra året gick det väldigt bra ena dagen men när det bar iväg ner till Kvissleby för GS så var energin slut och modet likaså. 16:e platsen blev hennes den dagen och besvikelsen var stor, nu har hon som målsättning att hamna minst på 15:e plats. Jag tycker inte att det är så himla viktigt med pallplacering hela tiden, hon har en enorm press på sig själv att lyckas. Jag och Tony försöker att tona ner denna press så gott vi kan men vi lyckas inte alltid så bra. Huvudsaken att hon känner att hon gjort sitt bästa och mera kan man inte begära av sig själv eller någon annan. Det blir vad det blir, hoppas bara solen skiner för då kan jag bättra på brännan en aning!

Jag var idag och uppvaktade min favorit faster Tekla, hon blev igår 70 år. Vi pratade om när hon följde mig och min bror till slalombacken för första gången för 31 år sedan. Då var inte underlaget som det är idag, nej det var mera som en puckelpist i hela backen än en vanlig pist. Numera så klagar jag på en liten snövall men då var det stort att få åka i en riktig slalombacke, inte i en egenhändigt trampad backe hemma på gården. Så det kan bli här i livet.

Sov gott!

Lisa