Johan lever!

Jag med många andra har funderat på om Johan har försvunnit från jordens yta, men nej det har han inte. Idag fick jag ett efterlängtat telefonsamtal från honom, jag har denna gång väntat ut Johan. Han rapporterade om en lättare skada - får vi hoppas - och att tävlingar i Funäsdalen väntar. Hoppas nu att den lilla skadan ger med sig så snart som möjligt så att han hinner träna bra fram till tävlingen. Alltid roligt att få en up date från honom, han lever ett träningsliv som många av oss andra bara kan drömma om. Tänk att gå i skola och träna på heltid, annat var det på min tid;) Då fanns det inte så många roliga alternativ och framför allt vet jag inte om jag vågat mig iväg så långt hem ifrån som Johan har gjort. Det var nog långt till Kramfors och jag var livrädd för alla "knarkare" som skulle finnas där. Dessa människor som det pratades om var livsfarliga enligt vissa experter från Docksta. Knarkarna kunde verkligen göra vad som helst för att få tag i sina varor. Jag och många andra med mig, var uppskrämda till hårfästet innan det var dags för vår första skoldag i Kramfors. hade någon talat om för mig att jag skulle gå i skola 50 mil från Sjöland då hade jag nog protesterat högt och ljudligt. Dessa protester förekom ändå i mitt föräldrahem, det var andra saker jag protesterade mot. Allt från att jag inte fick vara ute varje helg och andra typiska tonårs problem. Jag tycker att Johan gör en prestation av hög nivå där han befinner sig. Att hela tiden vistas med samma människor runt om kring sig är inte alltid så lätt, specillt då hans boende inte är stort.

Jag och Perra har numer inte daglig kontakt, det känns konstigt. Vi brukar prata med varandra om träning och tävling flera gånger per vecka och i och med att säsongen är över så blir det rätt tyst i telefonen. Billigare naturligtvis men ändå en viss tomhet. Förmodligen kommer det bara att säga svich så är barmarken i an tågan igen, och så kommer telefonerna att gå varma. Anki påstår att Perra pratar mera med mig än med henne, det är sagt med glimten i ögat, men vi pratar mycket med varandra. Alla åkare analyseras och vi funderar på vad vi skall kunna hjälpa dem med i just deras utveckling. Det är inte så lätt alla gånger för varken jag eller Perra är proffs på det vi gör, vi är bara ruskigt intresserade!

Nu har jag och Core-extreme kollegan kört passet 2 gånger och vi är övertygade om att det kommer att bli en tuff utmaning för deltagarna. Det är också vårt mål, att alla som deltagit på passet skall vara helt slutkörda i bål-muskelaturen. Det skall bränna i magmusklerna och när den känslan har infunnit sig så kommer det bara fler repetitioner, allt för att krama ur det där lilla extra ur muskeln.

Jag har mer eller mindre utlovat ett tränings upplägg inför sommaren, det kommer efter det stundande C-lägret. Med andra ord i början utav maj!

Det verkar som om jag har gjort något fel i min snödans, det snöar nu och inte när det behövdes som mest. Jag kanske tog i för lite i vissa partier av dansen. Jag skall kontakta min dans pedagog tillika Spyder in the webb om en ny kurs. Nästa år skall dansen vara perfekt och snön skall komma när den skall komma. Nu är det vår här hemma och då vill jag inte behöva plocka fram snöspaden igen!

Vi hörs!
Lisa