Skitväder.

Jag blir vansinnig av detta skitväder. Ena dagen är det snö på gång och ett leende infinner sig på läpparna, nästa dag regn och dimma. Det känns som om jag håller på att bli tokig, jag vill att vi skall kunna träna för fullt NU! Jag tänker på Hopp Och lek-gruppen, de har inte tränat på jättelänge. Hoppas att de har ett tålamod utav stål, för det är vad som behövs just nu när man håller på med en sportgren som kräver snö.

Jag nämnde tidigare i min blogg om mina analyser under träningslägret i Tärnaby. Jag var alltså där som förälder och hade förmånen att stå på sidan och bara lyssna på lägrets tränare. Det är hur nyttigt som helst att stå på sidan och lyssna på nya infallsvinklar och även se misstag som jag själv har gjort och gör som tränare. Det blir så mycket tydligare när någon annan säger fel saker än när jag själv gör det, och det är om dessa misstag jag skall analysera en del.

1. Att ha ett mål med träningen är en självklarhet för de flesta, men att välja terräng för att kunna nå upp till detta mål är inte helt klart för alla. Om jag som tränare vill att mina barn - C och D-åkare - skall lära sig att åka på kant då gäller det för mej som tränare att välja rätt luning på backen för detta ändamål. Väljer jag för flck terräng då får åkaren ingen fart för att åka på kant. Väljer jag för brant terräng så är de flesta åkare som ej har börjat åka på kant riktigt för osäkra. Det vill säga, de vågar inte stå rätt på skidorna och då är det verkligen inte lätt att åka på kant. Alla vet vi att när vi skidåkare tycker att det är för brant i backen, så lutar vi gärna oss lite bakåt och det är en automatisk reaktion, vi vill ha nära till marken.

2. Vad gör då "vi" tränare i detta läge? Jo, oftast så säger vi/jag samma sak till alla åkare: -Fram i pjäxorna, kanta skidorna och tidigt i sväng. Har ni hört det förut?
Dessa tips kan vi ge hur många gånger som helst och det händer ingenting med barnens åkning. Då har vi tränare lätt för att stå på sidan och åja oss över att de fattar intget. Det är då jag som tränare måste ta mej en funderare, har jag valt rätt övning för dessa barn - oftast en bana - har jag valt rätt terräng för uppgiften och är jag tydlig i min kommunikation till åkaren. Om svaret är ja på alla dessa frågor då kanske jag skall ställa dem till mej själv igen! Är det så att svaret är nej på frågorna då har jag en stor möjlighet att åtgärda problemet. Har jag vid 5 tillfällen givit samma feedback och ingen förändrign sker då har inte mitt budskap landat hos åkaren. Då är det upp till mej som tränare att hitta en annan väg till förståelse, kanske till och med fråga åkaren själv om vad han eller hon tror att problemet ligger och hur ser lösningen ut för just detta problem.

Tänk då om barnet säger: -Det är för brant och jag är rädd hela tiden jag åker! Jag förstår heller inte hur skidan skall kunna skära utav att jag trycker i plösen?
I detta läge har åkaren givit mej svar på de frågor jag borde ha ställt till mej själv tidigare. Jag som tränare har valt för brant terräng och jag har inte noterat att barnen är rädda. Jag har givit dem feedback som mottageren ej förstått, och jag har förmodligen gjort det massor utav gånger.

3. Friåkning är något som alla tränare hyllar men sällan utövar. Hur kan detta komma sig? Jag tror att de flesta tränare inklusive mig själv tycker att det är lättare att "träna" åkarna i en bana. Alla vet hur uppgiften ser ut och det är lätt att peka på när det inte har gått så bra. Sena svängar, sladd, för långt ifrån käppen och för lite agrisivitet. Friåkningsövningar är lite svårare för små barn att förstå men då är det än en gång upp till oss/mej som ledare att ha en bra kommunikation med barnen. Den kan vara verbal men lika väl fysiks. Med andra ord att visa barnen vad jag vill att de sakll göra och förstår de inte då är det förmodligen inte rätt övning för tillfället.

4. Att lära sig en ny rörelse har jag skrivit om tidigare i min blogg och nu gör jag det igen. Att lära sig att göra en skärande sväng är väl alla tränares mål med träningen. Hur gör jag/vi som tränare för att lära våra barn att åka på rena skär? Oftast så tränar barnen på detta i en bana och det är inte det lättaste sättet. När vi skall lära oss något nytt vill vi alla vara trygg i det vi gör. Det är jätte viktigt med val av terräng när vi skall bana in en ny rörelse. Det skall vara så pass flack backe att åkaren vill att det skall gå fortare, då är åkaren trygg.
Vidare så är det enligt mig viktigt att inte hoppa över något steg i åkarens utbildning. Om jag vill att min hundvalp skall gå fot, så måste jag träna på ett antal saker innan jag kan börja gå fot i koppel med min hund. Samma sak gäller banens utveckling i backen. Jag vill naturligtvis att alla skall åka skärande svängar, men jag kan inte förvänta mej att de kommer att klara utav det innan jag har lagt en grund för det. Barnen måste få tid och chans till att utvecklas i sin egen takt med hjälp utav rätt, coachningn från mig eller någon annan tränare.

Summa sumarum så var det ett läger där det åktes 4 stycken friåk under 4 dagar. Ingen av barnen förstod syftet och målet med den övning som skulle utföras, men under endast 4 åk så kan man åka runt och bara glida med utan koll.
Efter friåkningen bar det iväg till banan som var förlaggd i Ingemar-backens brantaste del, där åkte den minsta gruppen hela lägret. Två utav de fyra tränarna ville dra ner starten en bit för att slippa starta där det är som absolut brantast, men då protesterade de två andra. De tyckte att om inte barnen klarade utav denna backe så hade de inget på lägret att göra. Jag var uppe på start och kollade läget och 75% av åkarna var livrädda för att åka utför denna branta början av backen som dessutom var balkad. De plogade sig fram de första portarna och som resultat utav det så hamnade de slesta i fel position och väldigt långt ner i sväng. Helt naturligt med tanke på omständigheterna. Föräldrar och barn var förtvivlade, varför var de tvugna att åka så brant och isigt? Än en gång så kommenterade tränarna (2 st)dessa funderingar med arrogans. - Ska de vara med i vår grupp är det bara att åka! När vi kommer ut på tävlingarna så ser det likadant ut, var deras svar. Efter varje åk barnen åkt så var det dags för feedback och der var som att lägga karbon papper i mellan varje åkares feedback. Fram i pjäxorna, tidigt i sväng och kanta skidorna! Jag kan säga att alla åkare inte gjorde samma misstag men alla fick samma tips ifrån tränarna. Stämningen var inte på topp men ungdomarna var helt fantastiska, de kämpade och slet in i det sista.

A och B-gruppens tränare skakade på sina huvuden. Varför dra upp de minsta barnen i den brantaste delen utav backen? Under de två första dagarna var det storslalomträning och det hans med ett antal bråk i mellan dessa fyra tränare på två dagar. Den 3:e dagen kom så var en utav de fyra tränarna sparkad som tränare. Jag kan bara tillägga att det var den mest omtyckta ledaren, som inte var välkommen utav de två tränarna som ansåg sig ha rätten att sparka en ledare. Nu blev det snurrigt i gruppen, barnen blev konfunderade över varför inte deras favorit var ute i backen och gav dem positiv feedback för det var vad denna ledare gjorde. Trots att de flesta åkte som Bambi på hal is, så hittade tränaren med stort T något bra att säga om deras åk. Det var otroligt jobbigt att stå bredvid som förälder och se på hur alla dessa barn blev mindre och mindre. Allt deras självförtroende försvann sakta men säkert under dessa dagar. Jag och Tony frågade den 3:e dagen om vilket mål de hade med dagens träning och svaret var att de ville få barnen att åka på kant. De tyckte till och med att de skulle åka till toppen på Anja-backen och träna kantning där. För er som ej varit på toppen utav Anja-backen kan jag bara säga att den är brant den toppen. I och med att den är brant så är den också väldigt isig och där fann dessa tränare att det skulle vara perfekta förhållanden att träna 8-11-åringar att kanta skidorna. Tony undrade om de inte valt fel backe att träna kantåkning i men tränarna tyckte inte att han hade rätt. Vad kan Tony om att åka på kant, han har väl aldrig åkt på kant själv, säger en av dessa demontränare till bäst-tränaren.
Nu började det hela likna dagis och både Tony och jag insåg att det var läge att hålla en låg profil. Vi båda har och gör säkert misstag under våra träningar men vi försöker att hela tiden förbättra oss. Jag hoppas att jag får veta om någon känner sig illa behandlad eller inte har en susning om vad jag pratar om, så säger ni väl till! Jag tål det och jag behöver det för att utvecklas.

Nog om detta, P-I kommer att få slag när han läser allt mitt bladder, men jag var bara tvungen att få ut lite funderingar ur min hjärna.

På nyårsdagen kom våra goda vänner Thomas och Tom Gross från Saltis upp till oss i Hemavan. Alltid lika roligt när de dyker upp för de är så otroligt positiva och roliga. Thomas som är retorikens mästare och ledarskaps-guru har haft oss under drillning under några korta stunder. Tyvärr så rinner bara tiden iväg när man har trevligt, så dessa retoriklektioner blev alldeles för få och för korta. Thomas underbara fru Marika har som vanligt försett mej med de senaste inom underkädes branchen, nu är jag vass ska ni veta. Marika har en hel del att göra med bland annat Björn Borgs kollektion och dessa nya plagg får jag ta del utav, det är bara att tacka. Tony han är nu mera med en Power-point projektor, vi har haft biovisning i vår stuga på ett vitt lakan. Denna maskin kommer att vara perfekt för vidioanalyser av skidåkare. Jag tror att Perras höger arm kommer att svänga mycket tydligare på en stor bild än en liten. Nä nu var jag riktigt elak, Perra tränar stenhårt för att få kontroll över denna arm, vi kommer att se resultatet på film senare.

Ester hon blev också ekiperad av Marika, en Paul Frank jacka som Ester numera kallar ap-jackan. Det är en liten gullig apa som hänger på dragkedjan, därav namnet. Helt otroligt vilka gåvor Thomas och Tom hade med sig, tack, tack och åter tack!

Jag har en del att packa upp och nu är det dags att ta tjuren vid hornen, allt skall ur väskorna i kväll!

See you!
Lisa